Sexarbete, etiketter och hierarki

Jag har alltid haft svårt för etiketter. Inte för att jag inte förstår dem – tvärtom. Jag förstår exakt vad de gör. Vad de signalerar och vad de tvingar fram. Och just därför använder jag dem nästan aldrig om mig själv.

“Sexarbetare”, “kvinna”, “neurodivergent”, “vänster/höger” – det är etiketter som många klistrar på sig själva i hopp om att bli förstådda, accepterade eller hörda. För vissa är det självvalda sköldar. För andra – kedjor. Själv använder jag etiketter endast när jag måste positionera mig i andras mentala karta. Som på Twitch eller X. Men jag uttrycker aldrig min identitet genom dem. Och OM jag gör det, är det strategiskt.

Det här inlägget handlar om varför det är så viktigt för andra – och varför det faktiskt är livsfarligt för staten att en viss typ av etiketter börjar klättra uppåt i hierarkin.

Symbolens historia: varför människan måste kategorisera

Vi människor har alltid använt symboler och etiketter för att avgöra vem som tillhör flocken – och vem som inte gör det. Redan i förhistorisk tid var tillhörighet = överlevnad. Utanförskap = död. Senare blev etiketten ett verktyg för kontroll: i skråväsendet kallades du smed, skräddare, målare eller... hora. Alla visste sin plats.

När moderniteten kom, började människor själva välja sina etiketter. Arbetare. Feminist. Homosexuell. Invandrare. Med Foucaults ord blev etiketten inte bara en beskrivning – utan ett sätt för staten att producera och organisera människor.

Och nu ser vi exakt samma sak hända i vår tid – men på digitala plattformar. Och med sexarbete som främsta måltavla.

Etikettens psykologi: trygghet, struktur och spegling

Många behöver etiketter för att förstå sig själva. De vill ha ett ord som förklarar varför de känner sig annorlunda. Piaget kallade det “mentala mallar” – vi vill förenkla världen. Erik H. Erikson menade att vi under ung vuxenålder bygger vår identitet utifrån speglingen från andra. Så etiketten blir trygg. Den gör världen lite mindre farlig.

För marginaliserade grupper kan etiketten dessutom bli ett vapen: om jag själv säger “sexarbetare”, så hinner ingen annan säga “hora” först. Jag avväpnar din skam och gör den till min styrka.

Men det finns en gräns där etiketten slutar vara verktyg – och blir bur. När du är din etikett. När du glömmer vem du är utan den. Och där någonstans uppstår det jag kallar label fatigue – psykisk utmattning över att alltid behöva positionera sig.

Min egen hållning: post-identitet och strategisk distans

Jag observerar etiketter. Jag internaliserar dem inte. Jag ser deras funktion, men låter dem aldrig bli mitt jag. Det är kanske existentiellt. Kanske bara logiskt.

Sartre kallade etiketter för en fälla – ett sätt att reducera den mänskliga friheten. Stoikerna höll med: det viktiga är vad du gör, inte vad andra kallar dig. Byung-Chul Han pratar i dag om hur identitet blivit en vara – och jag håller med. På sociala medier bygger folk sin självbild på etiketter som ska matcha en algoritm. Det är tragiskt. Och utmattande.

Proposition 2024/25:124 – när staten känner att etiketter klättrar

Här kommer det skrämmande: när vissa etiketter börjar klättra i hierarkin – då slår staten tillbaka.

Och det är precis vad som händer med proposition 2024/25:124.

Digitala sexarbetare har börjat:

Det är för mycket. För synligt. För självständigt.

Och då svarar makten med ett korrigerande våld. En lag som säger: “Du får gärna sälja din kropp – men inte med integritet. Inte med vinst. Och definitivt inte med tolkningsföreträde.”

Propositionen är ett symboliskt straff: “Ni har gått för långt i att försöka normalisera er roll. Nu stänger vi dörren.”

Maktens logik: vissa måste hållas längst ner

Det är exakt så det ser ut. En tyst hierarki där vissa alltid ska vara längst ner: sexarbetare, självständiga kvinnor, influencers med för mycket pengar, invandrare som inte vill vara offer. Alla som inte passar in i berättelsen om vem som ska vara beroende av staten.

Så länge vi är tysta, tacksamma, skamfyllda – då får vi vara kvar. Men så fort vi reser oss, bygger vår egen scen, kräver respekt – då blir vi farliga.

Och då kommer lagen.

Avslutningsvis

Att jag inte kallar mig själv “sexarbetare” betyder inte att jag skäms. Det betyder att jag inte tror på att klistra etiketter på mitt jag. Jag är många saker – men jag är aldrig en titel. Och definitivt inte en kategori. Det här är större än mig. Större än etiketter. Det handlar om vem som får synas. Vem som får leva i frihet. Och vem som måste tystas – så fort hon börjar klättra.

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie