VelvetMoxie

INTJ-A | Conservative-Libertarian | Sexually liberated | Pro SW-rights

Jag började titta lite på likheterna mellan Chat Control och Proposition 124, och inser att dessa två förändringar förmodligen inte är en slump. Det har varit tyst om Chat Control 2.0 ett tag nu. För er som inte vet det – Chat Control 2.0 är ett EU-förslag som vill tvinga digitala plattformar (som t.ex. Messenger, WhatsApp, Gmail, iCloud, Signal) att:

  • Automatiskt skanna alla meddelanden, bilder och videor – även krypterade och privata.
  • Leta efter misstänkt “CSAM” (barnsexmaterial), grooming och olagligt sexuellt innehåll.
  • Rapportera misstänkt innehåll till myndigheter, oavsett om det är frivilligt, lagligt eller kontextuellt oskyldigt.

Varför är det ett problem?

  • Det innebär massövervakning av alla, även helt oskyldiga.
  • Det bryter mot kommunikationshemlighet och krypteringsrättigheter.
  • Det saknar rättssäker granskning, eftersom automatiska AI-filter kan feltolka innehåll.
  • Det gör att privata samtal och bilder kan hamna i statliga databaser – även om inget brott begåtts.

Det som sker med EU:s Chat Control och Sveriges proposition 124 visar rätt tydligt vad som händer när staten börjar blanda ihop barnskydd med övervakning, sexualmoral och ideologi.

Och som vanligt, så står sossarna mitt i centrum av allt detta. På EU-nivå var det Ylva Johansson (S) som la fram hela Chat Control-förslaget. Under S-regeringen tog Sverige också en positiv hållning till förslaget i ministerrådet – utan invändningar.

Samtidigt var det S-regeringen som 2021 tillsatte utredningen bakom prop 124, med direktiv som redan då var ideologiskt färgade: sugardejting, distanssex och nätbaserade sexuella handlingar skulle utredas som ett potentiellt brottsmönster.

Chat Control och 124 – kusligt lika

Chat Control handlar om att alla våra meddelanden, bilder och filmer (även krypterade) ska kunna övervakas automatiskt av AI – med syftet att hitta misstänkt “sexuellt innehåll”.

Proposition 124 vill att sexköp på distans ska bli olagligt. Inte grooming. Inte trafficking. Utan alltså helt frivilliga, vuxna interaktioner – som t.ex. OnlyFans eller cam.

Separata på ytan. Men ihop? Då snackar vi om ett samhälle där du inte ens kan skicka eller ta emot frivilligt sexuell kommunikation utan att riskera att algoritmer flaggar dig – och där svensk lagstiftning redan är redo att tolka det som ett brott.

Det här handlar inte om trygghet, utan kontroll

Och det är här man måste våga säga det som många redan börjat tänka: Socialdemokraterna är livrädda för fri information. De har alltid haft en nästan religiös relation till idén om att “folket” måste skyddas från fel typ av idéer, fel typ av val – och i slutändan, från sig själva.

1. De tål inte högeridéer eller systemkritik

S tycker inte om när ungdomar börjar intressera sig för frihetlig politik. Libertarianism, konservatism, självförsörjning, statsskepsis – allt det är som gift för deras narrativ.

Och eftersom de inte längre kontrollerar informationsflödet (vi har X, YouTube, poddar, alternativa medier), så gör de det de alltid gör när de tappar makt:

“Reglera plattformarna.” “Stoppa desinformation.” “Tvinga techjättar att samarbeta.”

Men det som kallas “desinformation” är ofta bara något som inte passar deras socialistiska och feministiska världsbild.

2. Sexuellt självbestämmande skrämmer skiten ur dem

S gillar kvinnlig frigörelse – men bara när den ser ut som de vill. En kvinna som pluggar genus, röstar rött och “bryter normer” är okej.

En kvinna som däremot tjänar pengar på sitt utseende, säljer content på OnlyFans, gör egna val – då är det plötsligt ett strukturellt problem.

Det är därför de:

  • Blandar ihop sugardejting, grooming och OnlyFans i samma utredning.
  • Skriver lagförslag där vuxna som säljer digitalt innehåll plötsligt är “utsatta”.
  • Målar upp kvinnor som inte bett om att räddas som om de vore viljelösa offer.

Det är inte feminism. Det är statlig sexualmoral.

3. De tappar makt – så de försöker ta tillbaka den med lagboken

Förr kunde S styra narrativet via pressstöd, public service och facken. Nu har folk egna kanaler, egna plattformar, egna följare – och staten gillar inte det.

De vet att de tappar greppet. Och istället för att fatta varför, försöker de kväva det nya genom att:

  • Skapa gränsdragningslagar som kan tolkas fritt.
  • Mörka ideologin bakom med trygghetsretorik.
  • Göra information, sex och kommunikation till juridiska gråzoner.

Det här är bara början – om vi låter dem

När Chat Control och prop 124 kopplas ihop, öppnas dörren för en helt ny nivå av statlig makt över det mest intima vi har: våra samtal, våra bilder, våra tankar, våra kroppar. Och den som tror att det här kommer stanna vid barnskydd har inte följt svensk politik särskilt länge.

Det börjar alltid med ett “undantag”, som sen blir norm. Och sen, sen nästa steg i ledet. Och det är EXAKT det vi ser nu.

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie

Jag har alltid haft svårt för etiketter. Inte för att jag inte förstår dem – tvärtom. Jag förstår exakt vad de gör. Vad de signalerar och vad de tvingar fram. Och just därför använder jag dem nästan aldrig om mig själv.

“Sexarbetare”, “kvinna”, “neurodivergent”, “vänster/höger” – det är etiketter som många klistrar på sig själva i hopp om att bli förstådda, accepterade eller hörda. För vissa är det självvalda sköldar. För andra – kedjor. Själv använder jag etiketter endast när jag måste positionera mig i andras mentala karta. Som på Twitch eller X. Men jag uttrycker aldrig min identitet genom dem. Och OM jag gör det, är det strategiskt.

Det här inlägget handlar om varför det är så viktigt för andra – och varför det faktiskt är livsfarligt för staten att en viss typ av etiketter börjar klättra uppåt i hierarkin.

Symbolens historia: varför människan måste kategorisera

Vi människor har alltid använt symboler och etiketter för att avgöra vem som tillhör flocken – och vem som inte gör det. Redan i förhistorisk tid var tillhörighet = överlevnad. Utanförskap = död. Senare blev etiketten ett verktyg för kontroll: i skråväsendet kallades du smed, skräddare, målare eller... hora. Alla visste sin plats.

När moderniteten kom, började människor själva välja sina etiketter. Arbetare. Feminist. Homosexuell. Invandrare. Med Foucaults ord blev etiketten inte bara en beskrivning – utan ett sätt för staten att producera och organisera människor.

Och nu ser vi exakt samma sak hända i vår tid – men på digitala plattformar. Och med sexarbete som främsta måltavla.

Etikettens psykologi: trygghet, struktur och spegling

Många behöver etiketter för att förstå sig själva. De vill ha ett ord som förklarar varför de känner sig annorlunda. Piaget kallade det “mentala mallar” – vi vill förenkla världen. Erik H. Erikson menade att vi under ung vuxenålder bygger vår identitet utifrån speglingen från andra. Så etiketten blir trygg. Den gör världen lite mindre farlig.

För marginaliserade grupper kan etiketten dessutom bli ett vapen: om jag själv säger “sexarbetare”, så hinner ingen annan säga “hora” först. Jag avväpnar din skam och gör den till min styrka.

Men det finns en gräns där etiketten slutar vara verktyg – och blir bur. När du är din etikett. När du glömmer vem du är utan den. Och där någonstans uppstår det jag kallar label fatigue – psykisk utmattning över att alltid behöva positionera sig.

Min egen hållning: post-identitet och strategisk distans

Jag observerar etiketter. Jag internaliserar dem inte. Jag ser deras funktion, men låter dem aldrig bli mitt jag. Det är kanske existentiellt. Kanske bara logiskt.

Sartre kallade etiketter för en fälla – ett sätt att reducera den mänskliga friheten. Stoikerna höll med: det viktiga är vad du gör, inte vad andra kallar dig. Byung-Chul Han pratar i dag om hur identitet blivit en vara – och jag håller med. På sociala medier bygger folk sin självbild på etiketter som ska matcha en algoritm. Det är tragiskt. Och utmattande.

Proposition 2024/25:124 – när staten känner att etiketter klättrar

Här kommer det skrämmande: när vissa etiketter börjar klättra i hierarkin – då slår staten tillbaka.

Och det är precis vad som händer med proposition 2024/25:124.

Digitala sexarbetare har börjat:

  • Tjäna pengar
  • Tala med självförtroende
  • Äga sina plattformar
  • Synas i poddar, medier, TikTok, riksdagssammanhang
  • Säga “jag är företagare – inte offer”

Det är för mycket. För synligt. För självständigt.

Och då svarar makten med ett korrigerande våld. En lag som säger: “Du får gärna sälja din kropp – men inte med integritet. Inte med vinst. Och definitivt inte med tolkningsföreträde.”

Propositionen är ett symboliskt straff: “Ni har gått för långt i att försöka normalisera er roll. Nu stänger vi dörren.”

Maktens logik: vissa måste hållas längst ner

Det är exakt så det ser ut. En tyst hierarki där vissa alltid ska vara längst ner: sexarbetare, självständiga kvinnor, influencers med för mycket pengar, invandrare som inte vill vara offer. Alla som inte passar in i berättelsen om vem som ska vara beroende av staten.

Så länge vi är tysta, tacksamma, skamfyllda – då får vi vara kvar. Men så fort vi reser oss, bygger vår egen scen, kräver respekt – då blir vi farliga.

Och då kommer lagen.

Avslutningsvis

Att jag inte kallar mig själv “sexarbetare” betyder inte att jag skäms. Det betyder att jag inte tror på att klistra etiketter på mitt jag. Jag är många saker – men jag är aldrig en titel. Och definitivt inte en kategori. Det här är större än mig. Större än etiketter. Det handlar om vem som får synas. Vem som får leva i frihet. Och vem som måste tystas – så fort hon börjar klättra.

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie

Jag stod i duschen häromdagen och kände något jag nästan glömt bort: den där vibrerande känslan av idéer som bubblar upp, viljan att skapa, planera, göra något med händerna och mitt kreativa sinne. Det slog mig hur länge det varit tyst i mitt huvud – inte på ett fridfullt sätt, utan på det där tomma sättet som kommer av konstant stimuli. För första gången på länge hörde jag mig själv igen.

Det är märkligt, för streamingen har ju varit mitt liv. Min vardag. Min trygghet. Min inkomst. Men också mitt brus. Ett bedövande brus som vissa dagar var det enda jag visste. Det enda jag kunde. Jag drevs av inkomsten mest när jag började tappa intresset. För jag visste fortfarande hur jag skulle vara rolig, påhittig och skapa underhållning men utan att gå in i en persona – något väldigt få på Twitch är bra på. För den som inte vet det, så hade jag ca 7000 följare på Twitch när jag streamade som mest, mådde som bäst och hade högst interaktion i chatten. Men någonstans på vägen så tappade jag även det.

Jag har varit på Twitch sedan 2014, i början var det mest casual chaos via PS4:an. Sen när folk tyckte jag verkade vara en bra streamer så ville jag bygga vidare på det – så det gjorde jag. Men åren gick och inte bara jag förändrades som människa, det gjorde mitt community också. Och någonstans på vägen så insåg jag att det faktiskt är slut. Att jag inte längre är en “streamer”, för den delen av mig har jag tappat.

Intressant nog så finns det vetenskap i allt detta. Den del av hjärnan som ansvarar för kreativ reflektion – default mode network – är aktiv när vi dagdrömmer, när vi vilar mentalt, när vi inte konsumerar. Men under en stream... händer motsatsen. Hela systemet är upptaget. Det är input, tolkning, respons. Hjärnan får aldrig chansen att vandra fritt.

“The brain’s default network and its adaptive role in internal mentation.” – Andrews-Hanna et al., 2010

Och jag kände det. Hur jag gick från att vara någon med glädje och driv till någon som reagerade. Chatten, alertsen, donationer, prenumerationerna. Det blev en loop. En dopaminloop. För ja, streaming ger faktiskt små rus, som att någon stryker dig medhårs... men sen kommer baksmällan. Tomheten. Tröttheten. Känslan av att vara förbrukad, men aldrig klar. Detta är varför så många heltidstreamers inte mår bra idag.

Enligt Mihaly Csikszentmihalyi (1990), kräver äkta flow ett slags självvald riktning. Du måste vilja vara där. Du måste få välja vad du gör – inte känna att du konstant parerar förväntningar.

Och det var där streamingen bara blev för mycket för mig. Det som började som passion blev plötsligt prestation. Det som kändes fritt blev förpliktelse. Det som en gång gav liv – dränerade det.

Jag bröt upp med livestreamingen gång på gång. Jag skulle ta en paus, men var aldrig borta mer än i 2 veckor. Jag skulle sluta streama, men var tillbaka inom en vecka. För det fanns inget som ersatte mitt tidigare driv i dessa vevor. Det oändliga bruset hade liksom satt sig djupt i mitt psyke och gjorde att jag inte kunde tänka klart. Det här är inget ovanligt. Det finns ett namn för det också – overjustification effect.

När en hobby blir ett jobb, börjar belöningen komma utifrån, inte inifrån. Plötsligt gör man inte längre saker för att man älskar dem – utan för att man måste. Hjärnan svarar med att döva det som en gång var glädje.

“External motivators reduce intrinsic creativity, especially in artistic domains.” – Teresa M. Amabile, Creativity in Context, 1996

Jag har känt det i varje liten del av mig; Hur min kreativitet dog långsamt medan jag höll ett leende upp för webbkameran. Hur mitt inre tystnade medan jag reagerade på trötta och återupprepande kommentarer, hur en eld inom mig kvävdes medan jag småpratade med människor jag inte kunde relatera till. Och framförallt, hur jag gick vilse i att vara till lags för andra – när allt jag egentligen ville var att skapa något med mina egna händer och mitt eget sinne.

Och nu, när jag inte längre streamar varje dag och istället drar mig för att tänka; “jag orkar inte sitta där och låtsas ha roligt”, så är det något i mig har klickat till, mentalt.

Det finns en energi. En glöd – en djupt rotad kreativ glöd som nästan skaver om man inte får ut den. Jag blir exalterad över att sy. Att måla. Att fixa med min nya butik online. Att i mitt sinne tillverka en perfekt T-shirt med ett fantastiskt tryck och detaljer. Det är som att hjärnan börjar spinna igen, som en maskin som stått still för länge. Och det känns helt jävla underbart.

Och det här är inte en bitter tillbakablick. Jag är stolt över allt jag gjort tidigare, jag har åstadkommit saker och lärt känna människor över hela världen som jag aldrig hade lärt känna annars. Men jag är också redo att gå vidare. Streamen får vara en del av mitt liv – men inte hela mitt liv. Nu är det jag som bestämmer när, hur och varför.

Jag skriver det här för dig som kanske känner samma sak. Du som älskar det du gör – men samtidigt känner att det kväver dig. Det är inte dig det är fel på, tvärtom. Det är strukturen. Belöningssystemet. Bruset. Och din hjärna längtar efter stillhet, mening och riktning.

Just nu håller jag på att bygga en webshop där jag kommer ladda upp egendesignade/handprintade kläder samt accessoarer, smycken och övrigt. Något där mitt kreativa sinne kan landa på riktigt, och skapa sådant jag vill för att sedan också kunna bidra min kreativitet till andra igenom försäljning och kunna vara en kreativ röst på sociala medier. Jag är väldigt exalterad. Butiken kommer upp tids nog. Men…

Jag? Jag är tillbaka. Det jag skapar nu är inte för att fylla ett schema eller mata ett system. Det är för att det måste ut. För att jag äntligen hör mig själv igen.

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie

Det började med regeringens proposition 2024/25:124. Ju mer jag satte mig in i den, desto mer insåg jag hur farlig den faktiskt var – inte bara för kvinnor i digitala sexbranschen, utan för hela samhället. Genom att försöka utöka begreppet ”köp av sexuell tjänst” till det mer otydliga ”köp av sexuell handling”, hotades inte bara rättssäkerheten, utan själva idén om individuell frihet. Det finns hårda fakta som visar hur svårt kvinnor har drabbats av The Scandinavian Model, och vi har nu decennier av bevis för det. Jag kunde inte bara se på längre.

Jag såg hur denna lagförändring inte byggde på transparens och rättssäkerhet, utan på moralism. Inte på fakta, utan på känslor. Jag insåg att om den här politiken tillåts fortskrida, riskerar vi att kasta ut människor i skuggsamhällen – människor som förlorar sin rätt att existera öppet, som istället osynliggörs, utnyttjas, skuldbeläggs och försvinner. Eller dör.

Förbud förändrar inte efterfrågan – det förändrar bara vart människor tar vägen. Vi säger oss vilja skapa ett öppet och empatiskt samhälle. Men hur empatiskt är det att skuldbelägga kvinnor som valt ett liv bortom normerna? Hur transparent är det att genom vaga juridiska begrepp öppna upp för godtyckliga tolkningar och repression? Vad hände med ödmjukheten inför varje människas rätt att själv forma sitt liv, så länge ingen annan skadas? Och vad hände med rättsstaten?

Sedan 1974 har Sveriges regeringsform burit på ett löfte:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Men folket – särskilt kvinnorna som vågar leva fullt ut – känner sig alltmer utsatta. De kvinnor som bygger sina liv på självständighet, integritet och motståndskraft står i dag i skottlinjen för en ny typ av förtryck. Ett förtryck som inte längre kommer från män, utan ofta från andra kvinnor. Kvinnor som, i moralismens namn, börjat hata sina egna systrar.

Det här handlar inte bara om politik. Det handlar om makt, historia, om rätten att få vara människa på sina egna villkor. Det är också ett upprop. En moteld mot den växande polariseringen – mellan kvinnor, mellan könen, mellan staten och individen.

Det handlar om kvinnor som hatar kvinnor. Och vi har inte längre råd att tiga om det.

Yoshi / VelvetMoxie

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie