Jag stod i duschen häromdagen och kände något jag nästan glömt bort: den där vibrerande känslan av idéer som bubblar upp, viljan att skapa, planera, göra något med händerna och mitt kreativa sinne. Det slog mig hur länge det varit tyst i mitt huvud – inte på ett fridfullt sätt, utan på det där tomma sättet som kommer av konstant stimuli. För första gången på länge hörde jag mig själv igen.
Det är märkligt, för streamingen har ju varit mitt liv. Min vardag. Min trygghet. Min inkomst. Men också mitt brus. Ett bedövande brus som vissa dagar var det enda jag visste. Det enda jag kunde. Jag drevs av inkomsten mest när jag började tappa intresset. För jag visste fortfarande hur jag skulle vara rolig, påhittig och skapa underhållning men utan att gå in i en persona – något väldigt få på Twitch är bra på. För den som inte vet det, så hade jag ca 7000 följare på Twitch när jag streamade som mest, mådde som bäst och hade högst interaktion i chatten. Men någonstans på vägen så tappade jag även det.
Jag har varit på Twitch sedan 2014, i början var det mest casual chaos via PS4:an. Sen när folk tyckte jag verkade vara en bra streamer så ville jag bygga vidare på det – så det gjorde jag. Men åren gick och inte bara jag förändrades som människa, det gjorde mitt community också. Och någonstans på vägen så insåg jag att det faktiskt är slut. Att jag inte längre är en “streamer”, för den delen av mig har jag tappat.
Intressant nog så finns det vetenskap i allt detta. Den del av hjärnan som ansvarar för kreativ reflektion – default mode network – är aktiv när vi dagdrömmer, när vi vilar mentalt, när vi inte konsumerar. Men under en stream... händer motsatsen. Hela systemet är upptaget. Det är input, tolkning, respons. Hjärnan får aldrig chansen att vandra fritt.
“The brain’s default network and its adaptive role in internal mentation.” – Andrews-Hanna et al., 2010
Och jag kände det. Hur jag gick från att vara någon med glädje och driv till någon som reagerade. Chatten, alertsen, donationer, prenumerationerna. Det blev en loop. En dopaminloop. För ja, streaming ger faktiskt små rus, som att någon stryker dig medhårs... men sen kommer baksmällan. Tomheten. Tröttheten. Känslan av att vara förbrukad, men aldrig klar. Detta är varför så många heltidstreamers inte mår bra idag.
Enligt Mihaly Csikszentmihalyi (1990), kräver äkta flow ett slags självvald riktning. Du måste vilja vara där. Du måste få välja vad du gör – inte känna att du konstant parerar förväntningar.
Och det var där streamingen bara blev för mycket för mig. Det som började som passion blev plötsligt prestation. Det som kändes fritt blev förpliktelse. Det som en gång gav liv – dränerade det.
Jag bröt upp med livestreamingen gång på gång. Jag skulle ta en paus, men var aldrig borta mer än i 2 veckor. Jag skulle sluta streama, men var tillbaka inom en vecka. För det fanns inget som ersatte mitt tidigare driv i dessa vevor. Det oändliga bruset hade liksom satt sig djupt i mitt psyke och gjorde att jag inte kunde tänka klart. Det här är inget ovanligt. Det finns ett namn för det också – overjustification effect.
När en hobby blir ett jobb, börjar belöningen komma utifrån, inte inifrån. Plötsligt gör man inte längre saker för att man älskar dem – utan för att man måste. Hjärnan svarar med att döva det som en gång var glädje.
“External motivators reduce intrinsic creativity, especially in artistic domains.” – Teresa M. Amabile, Creativity in Context, 1996
Jag har känt det i varje liten del av mig; Hur min kreativitet dog långsamt medan jag höll ett leende upp för webbkameran. Hur mitt inre tystnade medan jag reagerade på trötta och återupprepande kommentarer, hur en eld inom mig kvävdes medan jag småpratade med människor jag inte kunde relatera till. Och framförallt, hur jag gick vilse i att vara till lags för andra – när allt jag egentligen ville var att skapa något med mina egna händer och mitt eget sinne.
Och nu, när jag inte längre streamar varje dag och istället drar mig för att tänka; “jag orkar inte sitta där och låtsas ha roligt”, så är det något i mig har klickat till, mentalt.
Det finns en energi. En glöd – en djupt rotad kreativ glöd som nästan skaver om man inte får ut den. Jag blir exalterad över att sy. Att måla. Att fixa med min nya butik online. Att i mitt sinne tillverka en perfekt T-shirt med ett fantastiskt tryck och detaljer. Det är som att hjärnan börjar spinna igen, som en maskin som stått still för länge. Och det känns helt jävla underbart.
Och det här är inte en bitter tillbakablick. Jag är stolt över allt jag gjort tidigare, jag har åstadkommit saker och lärt känna människor över hela världen som jag aldrig hade lärt känna annars. Men jag är också redo att gå vidare. Streamen får vara en del av mitt liv – men inte hela mitt liv. Nu är det jag som bestämmer när, hur och varför.
Jag skriver det här för dig som kanske känner samma sak. Du som älskar det du gör – men samtidigt känner att det kväver dig. Det är inte dig det är fel på, tvärtom. Det är strukturen. Belöningssystemet. Bruset. Och din hjärna längtar efter stillhet, mening och riktning.
Just nu håller jag på att bygga en webshop där jag kommer ladda upp egendesignade/handprintade kläder samt accessoarer, smycken och övrigt. Något där mitt kreativa sinne kan landa på riktigt, och skapa sådant jag vill för att sedan också kunna bidra min kreativitet till andra igenom försäljning och kunna vara en kreativ röst på sociala medier. Jag är väldigt exalterad. Butiken kommer upp tids nog. Men…
Jag? Jag är tillbaka. Det jag skapar nu är inte för att fylla ett schema eller mata ett system. Det är för att det måste ut. För att jag äntligen hör mig själv igen.
